Jag har plötsligt fått världens inspirationskick så jag vet knappt vad jag ska ta mig till! Det började med att jag städade mitt rum ordentligt och rensade bort massa gamla onödiga saker som bara låg och skräpade, sedan bestämde jag mig helt plötsligt för att göra en total make over på mitt skrivbord. Sagt och gjort, jag inhandlade lite smått och gått, bland annat en ny skrivbordslampa och så var allt igång. Till slut kom det att se ut så här. Jag har också återanvänt gamla saker som jag hittat. Skrivbordet är min mammas gamla, vi gjorde ett byte. Den nya stolen kommer från Umeås resurscentrum och den kostade bara 75 kronor.

 

Vad tycks? Jag blev i alla fall väldigt nöjd. Det var så klart fint innan också men det här känns mycket mer jag.

 

~Tove~

Jag vill minnas att jag gjort denna lista någon gång förut för länge sedan med en annan historia som jag nu skrivit klart. Jag tänkte i alla fall göra listan nu igen eftersom jag för ett tag sedan började skriva på en ny bok. På det här sättet kan de som är nyfikna få reda på lite mer om min nya bok. Ärligt talat vet jag inte var jag skulle börja om jag bara skulle försöka skriva en flytande text om vad boken handlar om så jag gör så här istället. Vi får se om min syster också gör listan för hon har också skrivit en bok!

Vad handlar din bok om? Det är så svårt att beskriva vad den handlar om utan att allt bara blir till en enda gröt men jag ska väl försöka. Jag kan säga så mycket som att det är en fantasybok och huvudpersonen är en reíd (ett sorts folkslag jag hittat på). Hon heter Ivynér och hon är väl en aning... rebellisk. Hon tröttnar på att leva så som hon lärt sig och blivit tillsagd. Snart dras hon in i något mycket större än vad hon först väntat sig när hon rymmer från sin by... Usch, fy, det låter ju supertöntigt när jag ska försöka beskriva det. Det är inblandat massa andra karaktärer och drama och krig och hemskheter och frågan om vad som är rätt och fel och gamla legender och djur (jag måste alltid involvera djur på något sätt, haha) och... så mycket. Jaja, vi fortsätter... 

När kom du på bokidén? Jag har funderat väldigt länge och jag har haft en idé i bakhuvudet men det klarnade inte för mig förrän någon gång i vintras, då började jag planera på riktigt vad jag skulle skriva om och alla olika karaktärer började "komma till liv". 

När började du att skriva på boken? Ja... först (och fortfarande) har jag massa olika dokument på datorn och papper utspridda i mitt rum som är nerklottrade med anteckningar till boken. Men jag började skriva på själva Boken den 2 december 2011. 

Hur många A4 har du skrivit? Bara 41 sidor än så länge (med storlek 12 i word)

Hur ofta skriver du på boken? Jag skriver när det faller mig in och jag får inspiration, vilket kan vara när som helst, tidigt på morgonen eller mitt i natten. Jag brukar också sätta mig ner och skriva om jag får en stund över eller om jag bara vill koppla av. För mig är skrivande nästan som meditation, det gör mig lugn.

Hur skulle du beskriva huvudpersonen? Jag skulle nog beskriva henne som självsäker, nyfiken, envis och ibland lite väl hetsig och impulsiv. Och om jag ska beskriva hennes utseende... ja, hon har rött hår och blå ögon. Hon ser väl ut ungefär som en människa förutom att hon har en svagt rödaktig ton i huden, spetsiga öron och ovanligt klar färg på sina ögon.

Hur skulle du beskriva din bok med fem ord? Fantasy, rebeller, krig, hemligheter, själsfränder.

Vem/vilka har varit dina inspirationskällor? Svår fråga, jag får ju inspiration från så många olika saker hela tiden, också flera saker som jag är omedveten om. Men något som jag i alla fall vet att jag fått mycket inspiration från är "Skämmerskans Dotter"-böckerna. Jag tyckte de var väldigt bra när jag var liten. Sedan har min syster hjälpt mig en hel del... och flera av mina vänner. Något annat som jag får mycket inspiration från är musik och filmer som utspelar sig på medeltiden eller i fantasivärldar. Sedan brukar jag också besöka något som heter Medeltidsveckan och som är en gång per år på Gotland. Att vara där ger mig otroligt mycket inspiration och där kan man också fråga folk om hur man levde förr i tiden. Jag brukar också inspektera vapen och rustningar... hehe.

Här är lite exempel på inspirerande musik som jag brukar lyssna på när jag skriver:

Har någon hjälpt dig att skriva boken? Att just skriva, nej, men jag får hjälp från vänner som läser igenom och ger mig kritik. Tack, om ni läser detta, det är väldigt viktigt för mig! :)

Har någon hjälpt dig med research? Inte direkt, jag kollar upp det mesta själv, men sedan använder jag mig inte så mycket av research. Jag skriver ju fantasy och då kan man hitta på mycket själv. Det är det jag tycker är så roligt, att man får bygga upp en helt egen värld! 

Har du utvecklats under skrivandet? Håhå jaja! Verkligen! Jag utvecklas hela tiden, jag utvecklas nu och kommer fortsätta utvecklas. Jag har mycket kvar att lära!

Vill du få boken utgiven?  Jo, det är klart, men det kommer förmodligen aldrig att ske.

Om du vill få den utgiven; kommer du att använda ditt eget namn? Det skulle jag nog.

~Tove~

~Sofi~

Om man har tråkigt en dag och inte riktigt vet vad man ska göra, kan man göra som jag gjorde idag. Man kan vika lite origami. Det enda som behövs är lite papper och tålamod (och kanske lite fingerfärdighet). Det som är på bilden är en drake om det var någon som inte förstod det. Den är kanske inte perfekt... men vad är det? Hur som helst så var det lite pillrigt att göra den, och det tog lite tid. Men om det är någon som vill försöka har ni länken till sidan jag använde här: http://www.giladorigami.com/PD_Dragon.html (det finns en video som visar hur den ska göras... annars hade jag själv aldrig klarat av det). Lycka till!

 

~Sofi~

 

Jag är en sådan där person som tycker om att lyssna på ganska många olika sortens musik. Rock, jazz, pop, filmmusik, keltisk musik och musikalmusik.

 

För ett tag sedan hittade jag ett videoklipp på youtube med en person som är jätteduktig på att spela fiol och hon har gjort ett medley av en av mina favoritmusikaler: Fantomen på operan. Jag som är en liten musikalnörd och tycker att fiol är ett sådant vackert instrument blev superförtjust i videon.

  

 

 ~Tove~

 

Här sitter jag och kurar vid datorn med min katt Casper. Det är sådant där förskräckligt norrlandshöstväder utanför mitt fönster. Alltså: kallt, blåsigt, grått och blött. För mig känns det alltid som att jordens undergång inträffat när det är molnigt här, det verkar som att man aldrig ska få se solen igen. Förresten så kan man nog inte ens kalla dagens väder molnigt, det går inte att urskilja några moln. Allt är en grå tjock flytande massa uppe i skyn.

 

Men idag kan jag ändå tycka att det är lite mysigt med förskräckligt väder, då får jag en ursäkt till att sitta framför min dator och sortera bilder och skriva på min bok (ja, jag håller på att skriva en bok men det kan jag återkomma till i ett senare inlägg).

 

Jag är ensam hemma, det är så tyst och stilla i huset. Det är tur att jag har Casper som sällskap i alla fall, fast han verkar mest tycka att jag är tråkig som bara sitter framför datorn. Han jamar och försöker göra sitt bästa för att fånga min uppmärksamhet. Jag borde kanske resa mig upp och göra något mer aktivt, men jag känner inte för det, jag är så uppslukad av mitt skrivande. Det är nog det enda positiva med att vara arbetslös, jag har massor med tid till att skriva och syssla med fotografering.  Men i övrigt så är det bara... blä.

 

Jag. Vill. Ha. Ett. Jobb. NU!

 

Jag har sökt ett antal ungdomsjobb och nu är det bara olidlig väntan som återstår. Vänta och vänta och hoppas och hoppas på att jag kommer få något av jobben.  

 

 

 

~Sofi~

 

 

 

21 minuter och 43 sekunder senare

 

Det är en molnig höstmorgon en helt vanlig vardag. Vinden blåser friskt och får människor att dra sina kappor tätare omkring sig. Löv yr runt på marken bara för att några sekunder senare klistra sig fast på någons fuktiga skor. Ja, en sådan dag då människor inte förväntar sig något, en dag de bara vill ska passera. Men trots att det kanske ser ut som en sådan dag är det inte så. Det är en alldeles, alldeles speciell dag.

    En man går på den kullerstensbelagda gågatan och sneglar med jämna mellanrum på sin armbandsklocka. Det är en helt vanlig armbandsklocka med brunt läderband och guldfärgade visare. Skillnaden mellan den här klockan och de flesta andra klockor är att den går rätt. Inte bara på minuten rätt, utan på hundradelssekunden rätt. Hur man kan lyckas med något sådant är en gåta, men mannen har tydligen gjort det. Dessutom tickar klockan väldigt, väldigt högt. Mannen som äger klockan behöver egentligen inte ens titta på den. Han bokstavligen hör sekunderna ticka förbi. Till och med gubben som sitter och tigger på andra sidan gatan hör den, så högt låter det.

    Mannen är på väg till ett alldeles speciellt möte. Ett möte som kan förändra hans liv, tror han. Han har precis 17 minuter och fem sekunder på sig… nej vänta, fyra sekunder nu. Hur som helst vet inte mannen att hans liv kommer förändras denna tråkiga dag, men inte av den anledning som han tror. Han fortsätter fram längs gatan precis som alla andar dagar. Tar ett steg i taget och räknar ner sekunderna tills klockan ska bli tio. När han går över torget får han syn på glasståndet. Mannen stannar tvärt upp och stirrar på det en stund. Han minns när han var liten och alltid brukade stanna där för att ta en mjukglass. Blåbärsmjukglass med tuttifruttiströssel. Visst låter det gott?

    Klockan tickar uppfodrande åt honom. Det är dags att fortsätta. Han har inte råd att förlora mer tid. Fötterna börjar röra på sig igen. Ett, två. Tick, tack.

    När mannen kommer fram till hörnet är det 14 minuter och 38 sekunder kvar. Han svänger. 37… 36… Han hör ett rop och vänder hastigt blicken åt det hållet. En tjej skriker desperat efter bussen och springer efter den. Mannen suckar och skakar på huvudet. Vissa människor vet helt enkelt inte hur man håller tiden. I detta ögonblick av hastig ouppmärksamhet förändras allt. Mannen stöter plötsligt ihop med någon. En hård smäll mot axeln. Ett argt rop. Mannen vänder kvickt runt och ropar ilsket tillbaka. Han slår ut sin vänstra arm i en hastig gest och lyckas oturligt nog med att slå den rätt in i en lyktstolpe. Det hörs ett klingande läte och några sista tunga tickanden men sedan blir det tyst. Alldeles, alldeles för tyst. För mannen är det som att höra sitt hjärta stanna. Han rycker åt sig armen och tar ett krampaktigt tag om handleden där klockan sitter. Till slut tar han mod till sig och särar långsamt på fingrarna. Inga sprickor, inte ens en enda repa, ändå står visarna envist stilla. Det kan inte vara sant! Mannen skakar lite på armen, knackar med fingret på glaset, lägger klockan mot örat och lyssnar. Tyst. Inte ett knyst. Dött.

    Mannen sluter ögonen hårt och står helt stilla en stund. Sedan öppnar han ögonen och sneglar försiktigt ner på sin vänsterarm. Genast sluter han ögonen igen.

    Det här händer inte mig, jag drömmer, det här händer inte mig, inte MIG! tänker han där han står.

    Självklart kan inte mannen förneka det oundvikliga. Hans vän är död, borta och kommer förmodligen aldrig att komma tillbaka. Mannen drar några djupa andetag och förbereder sig på det värsta, att mardrömmen är sann. Han slår upp ögonen ännu en gång. Han lyfter vänsterarmen och betraktar med plågad blick det döda och tysta. Han drar ett darrande andetag och med skakiga fingrar lossar han klockan från handleden.

    Men snälla! Inte är en klocka något att gråta över. Jag vet att du tänker så nu. Men jo, för vissa är en klocka något att gråta över. Nu kanske du tänker att, jaha, han fick klockan av sin döde farfar. Men nej, det fick han faktiskt inte. Han hittade den på en loppis och köpte den för en hundralapp.

    Nu håller mannen klockan framför sig. Stirrar på den. Vet inte vad han ska göra av den. När den står stilla har den inget värde, inte för honom. Mannen sluter handen runt klockan och biter sig i knogarna. Han välkomnar den lilla smärtan. Det verkliga, det som går att förstå. När man biter sig i handen ska det göra ont. Japp, det stämmer tydligen idag också.

    Mannen sänker handen. Plötsligt kommer han ihåg mötet. Mötet! Vad är klockan? Hur länge har han stått här? Mannen har ingen aning. Han börjar nervöst trampa runt på marken. Tittar sig över axeln. Tittar åt höger och åt vänster. Det finns ingen annan klocka här. Det finns inte ens en människa som kan bära på en klocka. Ingen. Inget.

    ”Förbannat!” skriker han och sparkar till lyktstolpen. ”Förbannade man som var tvungen att gå in i mig, förbannade lyktstolpe, förbannade klocka, förbannade värld!”

    Mannen öppnar handen och lyfter upp klockan i ögonhöjd.

    ”Du svek mig”, säger han till den. ”Jag trodde att jag kunde lita på dig!”

    Mannen knyter handen hårt runt klockan igen och med ett ilsket vrål kastar han in den i den hårda tegelväggen. Ett svagt klingande… men inget krossande. Mannen frustar irriterat och plockar upp klockan igen. Än en gång kastar han den och än en gång misslyckas han med att orsaka skada. Han hade visst valt en väldigt tålig klocka från den där loppisen.

    Med en suck ger mannen upp och sätter sig ner på marken bredvid den hela men trasiga klockan. Han struntar i att han blir blöt om rumpan och sitter bara där och stirrar tomt upp mot himlen. Han kan se hur solen kämpar bakom molnen där uppe, hur förtvivlat gärna den vill bryta sig genom och skänka ljus till jorden, men det händer inte. Idag är molnen starkare.

    Mannen gömmer ansiktet i händerna försvinner från verkligheten en stund. Han sitter och ömkar sig själv, tänker på vad han har gjort för att förtjäna detta, tänker på vad det finns för mening med att resa sig upp och gå till det där mötet.

    Plötsligt hörs steg mot den blöta asfalten. Mannen flyger genast upp på fötter och tittar vilt omkring sig. Där! Där borta går det en kvinna med en hund. Han rusar efter henne och rycker tag i hennes arm. Kvinnan drar förskräckt efter andan och hunden morrar hotfullt mot honom. Mannen märker inte något av det. Han stirrar på kvinnan med stora ögon och kan knappt tro att det är sant. En människa, en människa med en klocka dessutom. För visst är det en klocka som halvt döljs av kappärmen? JA! Lycka. Översållande lycka. Det upplever mannen när han är så nära, så nära att få sin upplysning om tiden.

    ”Släpp mig!” utropar kvinnan och hunden ger ifrån sig ett ilsket skall.

    ”Säg mig”, säger mannen. ”Vet ni vad… AJ!”

    Om man blir biten av en hund i benet gör ont. Japp, det stämmer också idag. En söt liten chihuahua kan inte bita speciellt hårt. Nix, stämmer inte idag.

    Kvinnan rycker sig loss från mannens grepp och lyfter upp hunden i famnen. Sedan springer hon iväg. Några klapprande steg och hon är försvunnen för alltid.

    Mannen står kvar. Han förstår inte riktigt vad som just hänt. Det dröjer dock inte länge förrän smärtan påminner honom om att han blev biten… av en söt liten chihuahua.

    ”Förbannat”, muttrar han och haltar tillbaka till sin hela men trasiga klocka.

    Han plockar upp den från marken och stirrar på den.

    ”Ditt fel”, säger han. ”Allt är ditt fel.”

    Klockan hånar honom med sin tystnad. Mannen kan nästan höra hur den tyst ropar:

    ”Jag vann, jag vann, jag vann över dig!”

    Han har lust att kasta den i väggen igen men har förstås alldeles nyss lärt sig att det inte fungerar.

    Borde träna mer, tänker mannen. Jag kan inte ens förstöra en förbannad klocka eller försvara mig mot en förbannad chihuahua.

    Mannen stoppar med en uppgiven suck klockan i fickan och efter en snabb blick över axeln börjar han röra på fötterna igen.

    Ett, två, tre, fyra, börjar mannen räkna sina steg men efter bara några meter stannar han av igen. Han lägger handen mot fickan där klockan förvaras och i hans ansikte syns en plågad min. Han suckar och sedan börjar han om igen.

    Ett, två, tre fyra, fem. Mannen stannar av igen. Han tittar omkring sig och suckar ännu en gång. Det är helt enkelt för tyst för att mannen ska kunna gå. Det finns inget som han kan röra fötterna i takt till.

    Plötsligt tycker sig mannen höra något ticka till. Han stoppar genast handen i fickan och med fumliga fingrar luckas han till slut få upp klockan. Han stirrar hoppfullt på den en stund men det hoppet dör snabbt då mannen inser att klockan fortfarande är tyst och död.

    ”Förbannade klocka”, muttrar mannen. ”Jag trodde nästan att du skulle återvända till mig, men nej, du kan förstås inte få de där förbannade visarna att röra på sig.”

    ”Pratar du med mig?”

    Mannen rycker till och tittar förvirrat omkring sig. Han får syn på en liten pojke som står och tittar på honom med stora ögon.

    ”Nej… nej”, säger mannen och skakar på huvudet.

    ”Jaha”, säger pojken men fortsätter att stirra på mannen.

    Mannen harklar sig och skruvar lite på sig. Han tittar bort längs gatan och funderar över om han ska tvinga iväg sina fötter till mötet och slippa den stirrande pojken. Mötet… kanske…

    ”Vad är det för klocka du har i handen?” frågar pojken nyfiket.

    För sent. Mannen tittar på det tysta och döda en stund och sedan håller han upp klockan framför pojken så att han kan se den.

    ”En förbannad klocka bara”, säger han. ”Den fungerar inte. Jag ska göra mig av med den.”

    Ja, om det nu bara gick, vill säga.

    ”Man får inte svära”, säger pojken som en inlärd ramsa. ”Pappa säger det.”

    Mannen ger ifrån sig ett kallt skratt.

    ”Din pappa är inte här”, säger han.

    Pojken vänder sig plötsligt bort från mannen och tittar sig omkring. Han får något desperat i blicken.

    ”Han borde vara här”, säger han.

    ”Ja, så går det om man inte har en fungerande klocka”, säger mannen kallt och kastar en ilsken blick mot föremålet i hans egen hand.

    Pojken skakar på bestämt på huvudet.

    ”Nej”, säger han. ”Pappa kommer när som helst, även om han inte har en klocka.”

    Som på beställning kommer en man rusandes ner längs gatan. Hans ansikte spricker upp i ett leende när han ser pojken. De båda möts i en stor kram och pappan mumlar tusen gånger hur ledsen han är och att han lovar att aldrig komma sent igen.

    Mannen vänder sig bort och går iväg. Han hör inte till deras lilla värld av tillfällig lycka. Han hör bara till sin egen, helt ensamma värld som nu även är utan tid. Tomt och dött, det är vad det är. Mannen suckar och skakar på huvudet. Det var länge sedan han funderade så här mycket.

    ”Ditt fel”, säger han åt klockan.

    Jag måste mig göra mig av med den, tänker mannen. Den förtjänar inte att existera längre.

    Mannens ansikte spricker upp i ett leende för första gången den här dagen då han får syn på en soptunna på andra sidan gatan.

    ”Ha!” utbrister han.

    Med bestämda steg går han över gatan med klockan i ett fast grepp. Han stannar upp och stirrar ner i den svarta påsen som är fylld av hundbajspåsar, papper och bananskal.

    ”Jag vann”, säger mannen till den tysta klockan och håller ut den över soptunnan.

    Sedan händer inget mer. Mannen står där med klockan i handen och klarar helt enkelt inte av att släppa den. Han biter sig i läppen, rynkar på pannan och knyter näven. Inget händer.

    ”Jag kommer att vinna”, säger han men det låter knappast övertygande.

    Hade klockan inte varit tyst och död hade den skrattat åt honom, eller det är i alla fall vad mannen föreställer sig. Skrattat och hånat, ja, den vill att han ska plågas.

    En arg cyklists plingande ringklocka drar tillbaka mannen till verkligheten med ett hastigt ryck. Mannen tittar sig förvirrat omkring och tar sedan ett skutt åt sidan.

    ”Tänkte du bara stå där och stå eller?” ropar cyklisten ilsket. ”Gör något vettigare av din tid!”

    Sedan försvinner cyklisten lika snabbt som han dök upp. Mannen tittar efter honom. Det var något cyklisten sa…

    ”Tid”, säger mannen fundersamt för sig själv. ”Min tid.”

    Han vänder blicken mot den hela men trasiga klockan som han fortfarande håller i handen. De guldfärgade visarna glittrar plötsligt till och i glaset speglas solen. Solen, ja, som just vunnit sin kamp mot molnen, som brutit sig lös och nu äntligen är fri. Efter regn kommer solsken, så brukar människor säga, och ja, det stämmer också denna dag.

    Mannen vänder blicken mot himlen och kisar med ögonen mot det starka ljuset. Hur länge sedan är det som han la märke till något annat än sitt dammiga kontor, de vita papperna fyllda med svart text eller hans ensliga lägenhet? Hans värld av ingenting. Hans värld av noll spänning. Hans värld av tickande sekunder… som nu plötsligt är tyst. Som nu plötsligt är… något annat. Något som bara väntar på att bli mer än tickande sekunder.

    Mannen blundar och utesluter ljuset en stund. När han öppnar ögonen igen har han bestämt sig. Han sätter tillbaka klockan på handleden, vänder tvärt om och börjar gå. Det finns något han behöver. En blåbärsmjukglass med tuttifruttiströssel. 

~Sofi~

 

 

 

Just ja, det är säkert flera som redan förstått det men jag nämner det nu ändå. Alla foton på bloggen är fotograferade av mig, om inget annat nämns. Jag vill inte att någon tar eller använder mina bilder utan att fråga mig först.

 

Tack på förhand!

 

 

 

Verkligen roligt att se att vi redan har fått så många besökare! Tack till alla som tar sig tid till att kika in på vår blogg, det gör oss jätteglada!

 

 

 

 

Nu när det börjar bli lite kallt och ruggigt ute, i alla fall här i norrland, tänkte jag bjuda på ett litet enkelt recept på hemgjord varm choklad. Det är så mysigt att gosa ner sig i en filt med en rykande varm kopp. 

 

 

 

 

 

 

 

~Sofi~

Jag sitter nu och skriver bloggens första riktiga inlägg, och mina tankar vandrar till sådant som är nytt. Det är alltid både skrämmande och spännande med nya saker. Jag menar, som till exempel första dagen då jag började gymnasiet.

Jag hade av någon anledning bestämt mig för att cykla, och självklart skulle det börja spöregna på mig. Sedan skulle jag självklart också lyckas cykla fel, så jag blev tvungen att vara ute i regnet ännu längre. När jag slutligen kom fram till skolan var det bara att sätta sig i aulan, drypande våt, och hoppas att allt ska sluta bra ändå. Vilket det faktiskt gjorde. Jag menar, jag var inte direkt den enda som hade blivit dränkt av regnet och jag tror inte att någon ens kommer ihåg hur jag såg ut den dagen.

Men ändå. Av någon anledning har man för sig att det där första intrycket är så viktigt och att allt måste vara precis rätt, annars kommer allt gå åt skogen.

Men det första intrycket är verkligen inte det enda som räknas. Man kommer att få oräkneliga andra tillfällen och chanser. Dessutom förändras man och utvecklas, och vad som en gång varit finns kanske kvar i minnen, men det är här och nu som räknas. 

~Sofi~

 

Nu börjar ju den här bloggen likna något!

 

Den här bloggen är inom uppbyggnad. Just nu håller vi på att fixa och trixa med designen så det kan se lite konstigt ut.