Idag såg jag en sådan fin film på bio så jag måste berätta lite om den.
Det här är första gången som jag ser en fransk film på bio, en fransk dramafilm, "En oväntad vänskap".

Fransk dramafilm. Det låter som det sista jag skulle gå och se på bio, jag hade nog inte alls velat se den om det inte vore för ett klipp jag såg som gjorde mig alldeles varm i hjärtat.

Filmen handlar om Philippe, en gammal och väldigt rik man som är förlamad i hela kroppen förutom huvudet. Han behöver en ny vårdare och helt oväntat och ofrivilligt får Driss jobbet. En som sagt oväntad vänskap uppstår mellan dessa två män och tillsammans hittar de sin livsglädje.

Filmen kändes väldigt äkta, det är nog det bästa ordet jag kan beskriva den med. Jag är imponerad av skaparna för normalt brukar jag ganska snabbt tappa intresset när jag ser på dramafilm, jag är en sådan som gillar fart och spänning men jag var helt fokuserad under hela filmen. Varenda scen var intressant, inget kändes överflödigt, samtidigt var filmen inte överdriven heller. Jag satt och gapskrattade genom vissa scener men fick också fälla en och annan tår. Jag tyckte verkligen om handlingen, den var intressant och gripande. När jag klev ut ur biosalongen hade jag ett leende på läpparna trots det gråa vädret. "En oväntad vänskap" kan verkligen lysa upp höstmörkret. Jag tror också att det här är en film som man kan se och uppskatta, gammal som ung. 

 

~Sofi~

"Jag måste få prata med dig."

    "Ojdå, vad det lät allvarligt."

    "Ja, det är allvarligt."

    "Allvarligt, allvarligt... Vet du, om man säger till tillräckligt många gånger så låter det grymt oallvarligt."

    "Det spelar väl ändå ingen roll."

    "Det beror helt på vem man frågar."

    "Kan jag få säga det jag ville säga nu?"

    "Bara om det är något snällt..."

    "Ehm..." Tveksam tystnad. "Jag har pratat med klassen och vi har kommit fram till att ditt beteende är väldigt opassande och förstör för alla."

    "Vadå opassande? Ha, opassande. Du låter precis som min morsa."

    "Just sådär."

    "Va?"

    "Ja, som du gjorde nyss. Du var nedlåtande mot mig."

    "Det var jag väl ändå inte."

    "Joo."

    "Näpp. Jag tror dig inte."

    "Du vet att om du fortsätter såhär tvingar du mig att gå till rektorn."

    "Ha! Och du tror att han kommer lyssna på dig?"

    "Du förstör för alla och..."

    "Du är ju bara en liten jäkla flicka!"

    "Jag är inte liten..."

    "Jo, du är ganska kort ändå."

    "Men lyssna på dig själv! Är det lämpligt för en lärare att säga sådant till sina elever?"

    "Jag tycker då det, för jag har inte sagt något fel."

    "Då är du ensam om att tycka det."

    "Men det betyder inte att jag har fel."

    "Jag tänker gå nu, och jag tänker prata med rektorn. Jag kan svära på att han kommer lyssna på mig dessutom, för det är inte jag som är helt hopplös."

 

 

Bara för att jag såg det här och tyckte att det var hysteriskt roligt måste jag lägga upp det här.

Och eftersom ett gott skratt förlänger livet borde ni se detta också (vilket också är hysteriskt roligt... enligt mig)

 

 

Du som har katt vet hur det är, man köper en massa olika leksaker som katten leker med i en vecka och sedan är leksakerna inte roliga längre. Jag kom på ett sätt att göra en gammal leksak rolig. Min katt Casper är speciellt förtjust i kartonger så jag tog en liten kak-kartong med hål och la i en boll. Casper tyckte att det var jätteroligt! Har man ingen kartong med hål i är det så klart bara att klippa egna.